Om vi tar en liten tur längs memorylane så kommer här en liten historia som utspelar sig lördagn 17 maj 2008...
...Vi var ett glatt gäng som kom ner till Göteborg, en strålande dag med löparkläderna i högsta hugg. Jag var mycket nervös för jag skulle spinga mitt första lopp någonsin och råkat hamna här i Göteborg och hade 21 bävande kilometer framför mig. Det längsta jag någonsin tidigare sprungit var 14 kilometer och det var 10 februari. Jag hade börjat min träning första januari 2008 och hade ingen träning i ryggen sidan tidigare. Under januari och februari jobbade jag på bra. I mars blev det ingenting. I april hade jag panik och gjorde någora försök att ge mig ut, men det blev inte så mycket som jag tänkt mig. I början på maj avslutades en kurs jag läste vid sidan av jobbet och det var mycket stressigt. Följdaktligen blev det inte mycket löpning då heller.
Och helt plötsligt hade hela våren gått och jag stod i Göteborg med ett glatt gäng kollegor.
Min enda målsättning var att jag skulle slå min kollega C. Hon och jag var de enda tjejerna som var med i vårt gäng och hon sa att hon aldrig hade sprungit mer än 6-7 kilometer i en följd.
Hon frågade mig dagen innan om jag hade någon taktik när jag sprang? Hon visste själv inte hur hon skulle lägga upp det eftersom hon inte sprunit så långt någon gång.
Jag tänkte att "vad som en händer så kommer jag att komma före C".
Jag tvivlade aldrig på det! Jag var nästan helt övertygad om att hon skulle bryta innan hon kommit i mål.
Jag sprang loppet och fick för mig att jag skulle springa på puls för att jag inte skulle ta ut mig för mycket, för tidig
t. Men på grund av adrenalinkick vid start blev pulsen högre än jag räknat med och först 5 kilometrarn försökte jag bara sänka pulsen. Tempot blev jättekonstigt och ryckigt.
Efter 15 kilometer var mina vader som cement och det var så jäkla tungt. Jag funderade på att jag skulle avbryta ett antal gånger men ville ta mig igenom hela loppet för min skull!
När jag väl kom i mål på tiden 02:39:06 stod alla mina kollegor och väntade på mig.
Till min totala förvåning hade C fått den bästa tiden av kollegorna på 01:56:07.
Jag var chockad, både av den enorma ansträngningen det var att springa sträckan men även att C "vann".
Det häftiga var att hon slog de andra tre killarna som nog var betydligt mer knäckta över detta än jag var.
Men nu har jakten börjat. Jag tänker på att jag ska ha bättre tid än C på Varvet 2009. Jag säger det ofta till henne och det börjar bli en del av mitt mantra. Jag tror att hon börjar bli lite orolig, inte kanske att jag kommer att slå henne, men att hon har en första plats att leva upp till.
Jag har den mentala bilden att jag slår henne.
Om det inte blir 2009 så kanske det blir 2010 eller 2011 eller 2012...
Jakten har börjat...
...Vi var ett glatt gäng som kom ner till Göteborg, en strålande dag med löparkläderna i högsta hugg. Jag var mycket nervös för jag skulle spinga mitt första lopp någonsin och råkat hamna här i Göteborg och hade 21 bävande kilometer framför mig. Det längsta jag någonsin tidigare sprungit var 14 kilometer och det var 10 februari. Jag hade börjat min träning första januari 2008 och hade ingen träning i ryggen sidan tidigare. Under januari och februari jobbade jag på bra. I mars blev det ingenting. I april hade jag panik och gjorde någora försök att ge mig ut, men det blev inte så mycket som jag tänkt mig. I början på maj avslutades en kurs jag läste vid sidan av jobbet och det var mycket stressigt. Följdaktligen blev det inte mycket löpning då heller.
Och helt plötsligt hade hela våren gått och jag stod i Göteborg med ett glatt gäng kollegor.
Min enda målsättning var att jag skulle slå min kollega C. Hon och jag var de enda tjejerna som var med i vårt gäng och hon sa att hon aldrig hade sprungit mer än 6-7 kilometer i en följd.
Hon frågade mig dagen innan om jag hade någon taktik när jag sprang? Hon visste själv inte hur hon skulle lägga upp det eftersom hon inte sprunit så långt någon gång.
Jag tänkte att "vad som en händer så kommer jag att komma före C".
Jag tvivlade aldrig på det! Jag var nästan helt övertygad om att hon skulle bryta innan hon kommit i mål.
Jag sprang loppet och fick för mig att jag skulle springa på puls för att jag inte skulle ta ut mig för mycket, för tidig
t. Men på grund av adrenalinkick vid start blev pulsen högre än jag räknat med och först 5 kilometrarn försökte jag bara sänka pulsen. Tempot blev jättekonstigt och ryckigt.Efter 15 kilometer var mina vader som cement och det var så jäkla tungt. Jag funderade på att jag skulle avbryta ett antal gånger men ville ta mig igenom hela loppet för min skull!
När jag väl kom i mål på tiden 02:39:06 stod alla mina kollegor och väntade på mig.
Till min totala förvåning hade C fått den bästa tiden av kollegorna på 01:56:07.
Jag var chockad, både av den enorma ansträngningen det var att springa sträckan men även att C "vann".
Det häftiga var att hon slog de andra tre killarna som nog var betydligt mer knäckta över detta än jag var.
Men nu har jakten börjat. Jag tänker på att jag ska ha bättre tid än C på Varvet 2009. Jag säger det ofta till henne och det börjar bli en del av mitt mantra. Jag tror att hon börjar bli lite orolig, inte kanske att jag kommer att slå henne, men att hon har en första plats att leva upp till.
Jag har den mentala bilden att jag slår henne.
Om det inte blir 2009 så kanske det blir 2010 eller 2011 eller 2012...
Jakten har börjat...
Hallå L!
SvaraRaderaJag har inte sett att du nämnt Systers E bragd den 9 sept 2008...hm...