Känslan av att saker inte går att lösa

I helgen fick jag och Maken ett förslag som skulle vara så otroligt roligt att tacka ja till. Det finns så många saker med det förslaget som skulle göra mig och Maken och Svea så otroligt glada och lyckliga och om man leker med tanken så fastnar man ganska snabbt i att vi ska tacka ja.

Sedan kommer det som ett stort svart moln och bara kväver den tanken. Det svarta molnet är det realistiska tänkandet och snabbt inser vi att vi inte kan tacka ja till förslaget.

Jag som alltid hittar lösningar på problem blir helt galen av att veta att just nu, just här måste vi tacka nej!
Min hjärna går på högvarv för att hitta en lösning, hela tiden i bakhuvet mal det runt hur vi ska kunna lösa det här.
Efter tre dagars malande har jag fortfarande inte hittat någon lösning. Det börjar se mörkt ut och jag har en orolig känsla i magen att den här nöten kan jag nog inte klara av.

Jag gillar inte känslan av att inte kunna lösa ett problem, det är ju lixom min grej - jag kan lösa allt!

Ja, jag ger inte upp än... Tankarna kommer nog gå runt några varv till innan jag fullständigt kan ge upp tanken...

//Linnea