Jag stör mig på ordet lagom

Jag har gått runt och stört mig på ordet lagom nu i några dagar. Jag kan inte bli kvitt känslan av att jag är något på spåret här och det stör mig något fruktansvärt.

Det som stör mig är att det är ett ord som jag alltid har tänkt som något litet och enkelt - ja helt enkelt lagom. Men nu börjar jag förstå att lagom är den totala motsatsen till enkelt, lagom är det livet går ut på och är hur stort och komplext som helst.

Lagom har tidigare varit ett ord som är lite ljumet, typiskt svenskt (ja, jag vet att det finns andra språk som har ord för lagom) men det har känts lite Svensson. Lagom är inte to much eller mesigt lite utan lite ljumet lagom.

Min melodi har alltid varit ju mer desto bättre och med den filosofin så blir man lite uppe i varv efter ett tag. Jag har fösökt att hitta någon form av balans, jämnvikt och harmoni i livet och det är nu det har slagit mig. Jag vill att livet ska vara lagom, alltså inte i olag utan i lag. Livet ska ha lagom mycket av allt för att man ska känna harmoni....

Helt sjukt att ett ord som låter så platt och tråkigt helt plötsligt har fått den här innebörden för mig. Det är det som stör mig riktigt.
Jag vill ha något ord som symboliserar fysisk och mental styrka. Jag vill se mig själv som en jätte som reser mig efter 1000 år av sömn och som drar sönder allt som vuxit över mig när jag ställer mig upp. Något hårt inte lagom.

Jag vill inte vara svenssonlagom...Jag vill vara mer än så!
Lagom är det perfekta ordet för för en människa i balans, och så har man gått och förstört ordet helt och hållet genom att mjuka till det något fruktansvärt.

Ja, jag ska fnula mer på det här med lagom. Det känns som om jag hittat ett svar men ett som jag inte riktigt är till freds med... Inte än i alla fall.

//Linnea